Väderraport - Leif Engström — Konsthall Tornedalen

Leif Engström
Vistelse: 14 - 26 april, 2024
Rapport publicerad: 10 maj, 2024

Under min vistelse i Vitsaniemi har jag tecknat med vaxkritor som jag köpte på en konstnärshandel i Haparanda. Det blev till en slags tecknad dagbok, som jag delar med mig av här tillsammans med betraktelser kring några av de saker som vi var med om under resan. Med mig under vistelsen var min sambo och vår 8 månader gamla son.

Boden

När vi stiger av nattåget i Boden är det strålande sol. Det är fortfarande mycket snö kvar på marken. När vi åkte från Stockholm var det duggregn och bladen på träden och buskarna något större än musöron. I väntan på vårt tåg som ska ta oss till vidare till Haparanda går vi en promenad genom samhället för att köpa lite mat. På en informationstavla utanför stationen läser vi en skylt som återger ett avsnitt ur Eyvind Jonssons bok ”Vinterresa i Norrbotten” från 1955. Avsnittet på tavlan beskriver när författaren via tåg närmar sig Bodens centralstation.

Några dagar senare lånar min sambo boken på biblioteket i Överkalix och under den kommande veckan läser vi den högt för varandra på kvällarna, när vi har lagt vår son. Den tunna lilla boken handlar om en resa författaren gör längs järnvägen genom Norrbotten, som en äldre man, på 1950-talet. Genom det han ser genom tågfönstret minns han sin tid på dessa platser som ung. En poetisk och underhållande text men också svindlande i dess tidsperspektiv. Boken belyser de stora förändringar som skedde i den här delen av landet under de dryga 50 år som boken skildrar. Ett citat som jag tycker om, och som belyser något jag själv tänkt på när jag återbesökt platser där jag varit under min uppväxt, återfinns på sidan 30-31:

Här en bit skog, där jag sprang en gång, och efter den bred Norra Sunderby- och Sävastbygd.
Till vänster en timmergallringsbom någonstans. Är den kvar?
Är den kvar, är det kvar? Vilken onödig fråga! Varför skulle inte alltihop vara kvar? Med olika sorters liv och med olika uppfattningar om livets värde och möjligheter: ungt, åldrande, glatt, missmodigt, slitsamt eller behagligt, välsignat eller förbannat liv. Man lägger ju inte ner verksamheter och industrier bara av det skälet att ingen skriver romaner om platserna!

Haparanda och norrut

Vi åker bil utmed riksväg 99 som går norrut från Haparanda. Längs vägen följer oss den gamla banvallen från den numera upprivna Tornedalsbanan. Då och då skymtas en bevarad järnvägsbro, annars är det enda som syns en bred stig. Ibland tydligt skönjbar, ibland nästan helt dold av vegetation så att den mest liknar en diffus upphöjning i marken. Med fantasins hjälp kan man se framför sig hur de orangea rälsbussarna rullade fram genom det undersköna landskapet.

Karungi

I den gamla tågknutpunkten Karungi, där tågen förr i tiden gick mot Haparanda, Boden och Övertorneå svänger vi av och dricker kaffe ur vår medhavda termos. Det är för kallt och blåsigt för att sitta utomhus, så vi sitter kvar i bilen på parkeringen till 1700-talskyrkan Karl Gustav. Sedan tar vi en kylslagen promenad till det gamla stationshuset i samhället. Det är en imponerande träbyggnad som tyvärr är väldigt förfallen idag.

Övertorneå och Överkalix

Inför vår resa till Tornedalen började jag läsa Länsstyrelsen i Norrbottens rapport ”Modernismen i vardagen”. Det är en studie av modern bebyggelse i kommuncentra i de fyra norrbottniska kommunerna Arvidsjaur, Älvsbyn, Överkalix och Övertorneå. Med rapporten som ledsagare gör vi promenader i två av dem: Övertorneå och Överkalix. Rapporten är publicerad 2008 och är därmed sexton år gammal. Trots det ser många av husen till synes likadana ut som på de lite pixliga bilderna.

Så här skriver författarna i rapportens inledning:

Många av Norrbottens mindre tätorter är i grunden gamla kyrkbyar som fortfarande till vissa delar präglas av den gamla kyrkbyns bebyggelse blandad med 1900-talets tillskott. Här finns ett brett spektra av den bebyggelse som speglar det moderna välfärdssamhället. Kunskapen om vilka kulturhistoriska och arkitektoniska värden som finns i dessa miljöer och då särskilt i den moderna bebyggelsen är en av de stora kunskapsluckorna för miljömålet God bebyggd miljö. Trots att små orter som dessa är vardaglig hemvist eller centrum för en stor del av befolkningen i Norrbotten likväl som i övriga delar av landet, är det miljöer som endast i begränsad utsträckning omhuldats av kulturmiljövårdens eller samhällsplaneringens företrädare.

Kemi, Finland

Vi besöker stadens kulturhus, som under samma tak rymmer en mängd olika verksamheter, bland annat ett seriemuseum, ett historiskt museum och ett konstmuseum. Därefter går vi runt planlöst och tittar på stadens centrum. Det är mycket kakel och mosaik på husen. Andra små detaljer i arkitekturen - hur fönstren, skyltar och trappor är utformade påminner oss om att vi befinner oss i ett annat land. Det är en svårdefinierad känsla av att det vi ser är välbekant men ändå lite annorlunda. I Finland får upplevelsen av den moderna arkitekturen en annan underton. När de tyska trupperna drog sig tillbaka under slutskedet av andra världskriget brändes många finska städer, däribland Tornio och Kemi. Därför är många av de äldre husen ersatta med bebyggelse från 1950 och -60 talet. Men här och där finns äldre bebyggelse kvar. På en höjd i en park ligger sekelskifteshuset Puistopaviljonki - ett pampigt trähus i schweizerstil som numera huserar pizzeria San Milano, där vi äter lunch den dagen.

Vitsaniemi

Snön utgör en intressant del i motiven jag finner. Den smutsigt grusiga snön är intressant att tolka i måleri. Snöhögarna bildar abstrakta landskap i gråskala och brunt. En klar kontrast till arkitekturens strama geometri och en rest av den vinter som varit, med många omgångar av grus, salt och plogbilar som arbetat. Genom att studera asfalten är det lätt att förstå att det är hårda vintrar här. Det är stora sprickor och gropar i vägen och när tjälen i marken börjar släppa blir det på sina ställen rejäla gupp. Snön gör också att det blir svårare för oss att röra oss i landskapet eftersom vi varken har skidor eller snöskor med oss. Vi får hålla oss till de plogade gångvägarna. Dagarna då det snöar försvinner landskapet i ett vitt töcken och det blir ännu svårare att ta sig fram. Friheten i hur vi kan röra oss i landskapet, vad vi observerar, begränsas av snön.

När vi sitter i vårt kök på kvällarna kan vi skönja Torne älv mellan granarna och de avlövade asparna. Vi ser till och med gatubelysning längs någon bilväg borta på finska sidan. Skymningarna är utdragna, träden skapar långa skuggor och det känns som att solen aldrig ska gå ner. Samtidigt ligger snö kvar i drivor och det kommer mer under vår tid här. Blöt vårsnö. Perfekt om man var upplagd för snöbollskrig, tänker jag. Det är tydligen en ovanligt snörik april även för att vara i Tornedalen.